Harry har det bra ändå. Han må ha fötts med ödet att dö, tvingats stå ensam framför döden, mötit den på egna villkor. Ändå är det egentligen, på något sätt mer synd om dom som står brevid honom. Inte bara för att dom inte måste vara där, utan för att dom inte är huvudpersonen. Det är han, och huvudpersonen kan inte dö. Man vet att han inte kommer det, att han aldrig kommer det.

Det är endast i sista boken man börjar tvivla på hans överlevnadschans. För visst känns det hopplöst, visst bygger hon upp varenda bok med känslan av hopplöshet. Och visst, nog är det hopplöst. Men inte för han, aldrig för han, för han är hjälten, huvudpersonen - menad att klara sig till slutet, lyckas.

Jag tycker synd om Dobby, Fred, Tonks, Lupin, Sirius, och alla andra som dog för hans skull. Dom var bara en bricka i spelet, inte spelets själva uppbyggnad. Aldrig tillräckligt värdefulla för att vara säkra, inte tillräckligt viktiga att behålla.

Så Harry har det bra ändå, fastän han lider mest, på ett eller annat sätt.




/L